Något om Biografbyråns historia
De första offentliga filmvisningarna i Sverige skedde 1896. Det var den lokala polismyndigheten på orten som stod för tillståndsgivning och kontroll vid dessa biografföreställningar, även när det gällde filmernas innehåll. Det kom att innebära att subjektiva uppfattningar hos enskilda polismän blev avgörande. Det uppstod en debatt om detta nya medium och dess tänkbara skadeverkningar på främst den yngre publiken och det skapades en stark opinion för enhetliga riktlinjer för filmvisningar.

En milstolpe 1905
En av milstolparna kom 1905 då överståthållarämbetet i Stockholm utfärdade bestämmelser med följande innebörd:

"att vid förevisning icke något mot sedlighet stridande eller mot myndigheter eller enskilda ohöviskt förekommer,

att bilder som skildra utförande av mord, rån eller andra svårare brott icke förevisas,

att, därest förevisning är tillgänglig för barn, densamma ej omfattar bilder som framställa tilldragelser eller förhållanden som äro ägnade att uppväcka känsla av skräck eller fasa hos åskådaren eller av annan anledning kunna anses olämpliga för barn att åse".

Det kom initiativ i riksdagen och även från andra håll, till exempel ägarna till stockholmsbiograferna, för en central granskningsmyndighet. Ett regeringsförslag arbetades fram. Det kan särskilt nämnas att det i det första förslaget fanns en paragraf om "biografbilder, vilkas förevisande skulle vara i religiöst eller politiskt avseende anstötligt". Men efter kritik från remissinstanserna, som ansåg att denna paragraf gav utrymme för alltför mycket godtycke, ströks den i det slutliga förslaget.

Filmcensuren föds 1911
I juni 1911 kom så biografförordningen, vars centrala paragraf hade följande lydelse:

"Granskningsman må ej godkänna biografbilder, vilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upphetsande eller till förvillande av rättsbegreppen. Bilder som framställa skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant sätt eller i sådant sammanhang att dylik verkan kan åstadkommas, må sålunda icke godkännas.

Till förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn under 15 år lämnas tillträde, må ej heller godkännas bilder som äro ägnade att skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa. Bilder av annan beskaffenhet än nu nämnts må granskningsman ej vägra godkänna".

Både samhället och censuren har förändrats sedan 1911 - liksom självfallet filmerna. Och den grundläggande paragrafen har också ändrat utseende. Men ett par av nyckelbegreppen står sig - dels det som numera är det enda som gäller för vuxen publik: filmer eller scener som inte ska godkännas vid offentlig visning är det som - utifrån sätt och sammanhang - kan bedömas verka förråande på publik över 15 år respektive medföra risk för psykisk skada för publik under 15 år.

Några viktiga förändringar under åren
Två nya åldersgränser har tillkommit, 11 år (1960) och 7 år (1978), vid sidan om 15-årsgränsen. Tidigare kriterier som berörde försvarshemligheter och utrikespolitiska överväganden ("Sveriges förhållande till främmande makt") och som infördes vid första världskrigets utbrott 1914, har avskaffats. Den särskilda lagen som förbjöd sårande av tukt och sedlighet avskaffades 1971, vilket i praktiken innebar att pornografin släpptes fri, även i film. Byråns tidigare kriterier, "skadligt upphetsande" och "förledande till brott" för ingripande mot filmer för vuxen publik avskaffades i början av 90-talet, liksom att en förevisning "i övrigt skulle kunna strida mot allmän lag". Bestämmelser som särskilt kriminaliserar barnpornografi har tillkommit och har betydelse för byråns bedömningar. Reklamfilm granskas inte längre, däremot kvarstår obligatorisk förhandsgranskning av s k trailers.

Film på video
Videofilmen fick sitt genombrott i Sverige i början av 1980-talet och förorsakade en motsvarande debatt som den i början av seklet, när det gällde dessa filmers eventuellt skadliga inverkan på främst barn och ungdomar. Detta ledde till särskild lagstiftning i olika etapper fram till dagsläget: 

• förhandsgranskning av videofilmer för försäljning eller uthyrning till allmänheten är frivillig och kan utnyttjas av den som vill gardera sig mot risk för åtal; 

• det finns alltså möjlighet till åtal i efterhand när det gäller filmer som inte granskats;  

• den som distribuerar film för privat bruk till allmänheten ska vara registrerad hos Biografbyrån;  

• en kopia av alla filmer som sprids i minst 5 exemplar ska lämnas till Kungliga biblioteket, Audiovisuella medier enligt lagen om pliktexemplar;  

• det finns en tillsynsorganisation under Biografbyrån som ska övervaka att olaga våldsskildringar i så stor utsträckning som möjligt försvinner från marknaden.

Praktiskt taget all filmvisning är offentlig visning medan det mesta av videotittandet försiggår i enskilda hem, dvs i det som kan betecknas som "slutna sällskap". Förhandsgranskningen av videogram är obligatorisk bara för videogram som visas vid offentliga tillställningar. Med det menas dels reguljära biografvisningar där videoteknik används, dels visningar som sker för allmänheten på särskild plats eller i särskild lokal, där videovisningen är huvudsyftet med arrangemanget, dels videovisning i samband med arrangemang som i övrigt betecknas som "offentlig tillställning". Det sistnämnda innebär att exempelvis video på diskotek tillhör den kategori som obligatoriskt ska förhandsgranskas.

Reglerna betyder å andra sidan att visningar i skyltfönster, på restauranger och hotell, på utställningar, varumässor och sportevenemang inte betecknas som offentliga visningar i lagens mening. Inte heller dokumentära filmer som visas på museer och som ingår i museets ordinarie utställningsverksamhet. Där krävs alltså inte förhandsgranskning.